Hur kan man som förälder bäst stötta sitt barn?

14 min läsning

Vikten av att kunna prata om sina känslor och ha tillgång till fungerande copingstrategier är ett stort forskningsområde. Livsviktiga snack bygger på många års samlad erfarenhet och forskning av psykologer, kuratorer och psykiatriker. Här nedan har vi samlat ett urval av de experter som vi kommit i kontakt med och som delar med sig av sin kunskap och sina tankar om ämnet.

1.

Johan Andreen

Specialistläkare i psykiatri
och barn- och ungdomspsykiatri.
Medlem i Suicide Zeros expertråd.

”Nioåringen befinner sig i en fas av pre-abstrakt tänkande”

Till att börja med – kan du beskriva vad en utvecklingsfas egentligen är?

– Alla går från födseln upp till övre tonåren igenom ett antal utvecklingsfaser. På så vis utvecklas hjärnan steg för steg för att till slut nå sin fulla mognad, vilket sker när individen är runt 25 år. I stora drag kan man säga att det handlar om en utveckling som går från basalt viktiga områden djupt nere och bak i hjärnan till områden högt och långt fram i hjärnan som är viktiga för språk och tänkande.

– Stegen in i en ny utvecklingsfas sker genom en växelverkan mellan att hjärnan rent biologiskt utvecklas och att barnet förvärvar nya förmågor som stärker utvecklingen. Den sociala miljön är väldigt viktig. Om ett barn till exempel skulle leva isolerat i ett rum, utan någon att prata med, skulle inte hjärnans egen utveckling vara tillräcklig för att utveckla rörelseförmåga och finmotorik, ett språk eller förmåga att agera socialt med andra individer.

Vilken utvecklingsfas befinner sig 9–12-åringen i?

– Först vill jag understryka att det är oerhört individuellt hur varje barn utvecklas. Vissa barn är kanske i den här fasen redan när de är 9 år, för andra dröjer det till 12-årsåldern. Det är ju inte heller så att det finns en skarp gränser för när ett barn är i en utvecklingsfas eller inte. Det är alltid en process som sker gradvis. Med det sagt kan man säga att 9-12-åringen befinner sig i en fas där barnet börjar kunna tänka abstrakt, ett så kallat pre-abstrakt tänkande. Fasen kallas också för den pre-pubertala fasen.

Vad kännetecknar den här fasen?

– Enklast blir det kanske om man först beskriver fasen innan, nämligen det konkreta tänkandets fas. Då har varken hjärnan eller språket en utvecklad förmåga att relatera till abstrakta begrepp och sammanhang. Visst kan barnet lära sig ord som ”demokrati” och ”om tre år” men det kan inte förstå dess verkliga innebörd.

– När barnet sedan går in i det pre-abstrakta tänkandets fas så kan det börja tänka och tala om sammanhang som inte är konkret synliga. Det kan börja tänka mer i detalj om sådant som det med sina sinnen inte upplever just nu, exempelvis fundera på hur saker och ting hade kunnat vara istället eller hur det kan bli framöver.

Och vad betyder det för barnet?

– Barnet kan nu för första gången kan börja se och jämföra sig själv med andra. Det börjar förstå att det existerar i en värld av ömsesidigt socialt beroende där hierarkier, konkurrens och kamp för att duga spelar roll. Barnet börjar betrakta sig utifrån hur bra eller dåligt hen föreställer sig att hen passar in i den här världen. Barnet har tidigare kunnat sätta reglerna i sin egen värld men börjar nu inse att omvärlden ställer krav och har normer som hen måste anpassa sig till för att duga.

– Det här är en väldigt krävande tid för barnet, med många nya tankar och funderingar. Barnet introduceras till en värld där mycket, för att inte säga allt, kretsar kring att vinna, vara duktig eller rent av bäst. Det kan såklart skapa stora tvivel på den egna personen och rädslor för hur framtiden ska bli. Den värld som öppnat sig är fortfarande obegriplig och därför väldigt svår för barnet att navigera i.

Vad kan man som förälder göra för att bäst stötta sitt barn i den pre-pubertala fasen?

– Till att börja med kan du ge dig tid att minnas hur du själv upplevde den här tiden. Vad tänkte du? Vad var du rädd för? Det kan finnas mycket att hämta i de egna erfarenheterna som är bra att ha med sig när man ska möta sitt barn i de här frågorna.

– Sedan är det ju som jag sa väldigt olika från barn till barn hur långt de kommit i utvecklingen. Därför är det viktigt att du som förälder nu tillbringar tid med ditt barn för att förstå var i utvecklingen hen befinner sig. Vad är det ditt barn funderar mest på just nu? Vilka frågor ställer hen? Vad bekymrar henne eller honom och vad tycker hen är roligast med livet? Att lyssna är alltid det viktigaste och när du bättre känner till var ditt barn befinner sig blir det lättare att stötta det på rätt nivå.

– Det här är en tid när barnet gärna drar sig undan lite, vilket är helt normalt. Det börjar få fullt upp med sig själv och alla känslor som väcks i den här fasen. Men det kräver en del tålamod av dig som förälder. Det är sällan du kan ha ett samtal med ditt barn om något som bekymrar hen och direkt hitta en lösning. Istället behöver du finnas där och lyssna och plocka upp de ledtrådar som barnet ger. Visa att du har dörren öppen och skapa ett utrymme som barnet kan prata in i – och helst också känna att ”wow, den här vuxna personen verkar ju ändå kunna fatta lite av vad jag menar”.

Tillbaka till toppen

2.

Ullakarin Nyberg

Överläkare i psykiatri och suicidforskare vid Centrum för psykiatriforskning på Karolinska Institutet. Medlem i Suicide Zeros expertråd.

”Vi måste bli bättre på att ge våra unga verktyg för att hantera sitt mående”

”Det vi har sett i Sverige det senaste decenniet är att ungas psykiska mående har blivit allt sämre. De psykiska besvären har ökat. Bland unga har suicidtalen inte heller gått ner, som i övriga grupper. Många studier bygger på självskattning och det är viktigt att vi tar dem på allvar. Självskattning av den egna psykiska hälsan bör tillskrivas stor betydelse, eftersom det egna måendet alltid utgår från egna upplevelser.

Det är viktigt att vi inte blandar ihop psykisk sjukdom med psykiska besvär. Faran med alarmistiska rapporter om att unga mår allt sämre är att dessa lätt skapar en polarisering som inte gynnar någon. Det skapar en bild av att antingen mår du väldigt bra eller så är du sjuk och behöver medicinska insatser. Men många gånger befinner vi oss mittemellan friskt och sjukt, som till exempel när vi sörjer eller är väldigt stressade. De tillstånden innebär en psykisk påfrestning men är inte psykiska sjukdomar.

Jag skulle säga att många av de psykiska besvär som unga upplever idag är en helt normal reaktion på en onormal situation. Vårt samhälle är ganska bra på att producera lidande för individen. Så mycket kretsar kring prestation, lycka och jämförelse med andra. Det skapar en stress hos många, inte minst unga.

Det vi behöver jobba med nu är att skapa strukturer och rutiner i samhället så att alla som mår dåligt får hjälp snabbt, men på rätt vårdnivå. Psykiatriska specialinsatser ska ges till dem som har stora behov, medan mindre allvarliga tillstånd ska tas om hand på annat sätt. Det är viktigt att alla som upplever att de behöver professionell hjälp för att de mår psykiskt dåligt också får det. Man kan inte begära att människor ska diagnostisera sig själva.

Vi behöver också bli bättre på att ge våra unga verktyg för att hantera sitt mående, utan att för den skull lägga hela ansvaret på dem. Det finns ingen människa som går igenom livet och är enbart lycklig. Vi stöter alla på svårigheter och vi behöver lära oss att bemöta och hantera dessa.

Tillsammans med våra barn måste vi träna på att uttrycka våra känslor och förklara hur vi mår. Det kan vi göra genom ord, teckningar eller lek, men vi behöver kommunicera runt det. Få igång ett existentiellt samtal om svåra saker som vi alla någon gång har brottats med. Försök få barnet att prata om och berätta hur hen känner sig. Berätta också själv hur du mår. Om ditt barn inte vill prata med dig – var prestigelös och uppmuntra barnet till att prata med någon annan vuxen. Det viktigaste är att dela med sig av hur man känner.

Acceptans är ett bra verktyg. Tala om och visa för ditt barn att alla känslor är välkomna. Det är okej att vara ledsen, arg, rädd eller blyg. Barnet behöver inte förändra någonting. Stanna i känslan ett tag, innan ni tillsammans bestämmer om det är dags att försöka ta sig ur den.

Om du är orolig för att ditt barn mår psykiskt dåligt ska du givetvis ta den oron på allvar. Ett tips är att försöka ta reda på hur barnet fungerar utanför hemmet. Om det är stökigt hemma men hen verkar fungera bra i andra situationer är det oftast okej. Psykisk sjukdom och andra allvarliga tillstånd påverkar oftast individen oavsett miljö, den går inte att reglera med viljan.”

Tillbaka till toppen

3.

Liria Ortiz

Leg. psykolog och psykoterapeut, utbildad i MI och ACT. Liria är en av dem som har varit med och tagit fram Suicide Zeros utbildning Våga Fråga.

Vad är ACT?

– ACT står för Acceptance and Commitment Therapy och är en psykoterapeutisk metod som utvecklats ur KBT (kognitiv beteendeterapi). Grunden i ACT är att lära sig acceptera alla känslor man har, utforska vad som är viktigt för dig som förälder och utifrån det jobba för att leva ditt liv i den riktning du önskar.

Hur kan man som förälder ha nytta av metoden?

– Att vara förälder är ofta känslosamt. När vi låter oss styras av starka känslor kan vi inte tänka rationellt, eftersom de aktiverar vårt limbiska system och blockerar vår tillgång till de kunskaper vi faktiskt har. När vi är i affekt så reagerar vi ofta med ilska eller stress, vilket inte gynnar att ditt barn ska vilja prata med dig.

– Med hjälp av ACT kan du istället notera och acceptera att du har de här känslorna, men sedan stoppa dem åt sidan ett tag. Det hjälper dig att se klarare på situationen och använda din energi till att förändra det du vill förändra, snarare än att slåss mot dina känslor. För kom ihåg! Att acceptera sina känslor är inte samma sak som att acceptera situationen. Istället ger det dig förutsättningar att hantera situationen på ett mer effektivt och kärleksfullt sätt.

Varför är det viktigt att sätta sina egna känslor åt sidan när man vill prata med sitt barn på ett bra vis?

– Därför att barnet är beroende av att du kan se och möta hen i den situation hen befinner sig. Och om du är upptagen eller blockerad av dina egna känslor så kan du inte göra det. Då finns det inte plats för barnet i den stunden.

– Om du kan sätta dina egna känslor åt sidan så blir det också enklare att se vilka alternativa vägar som finns. Om något inte fungerar som vi önskar med våra barn så tenderar vi föräldrar att bara göra mer av samma sak. Jag brukar beskriva det som att försöka öppna en dörr med fel nyckel. Du försöker gång på gång öppna dörren, med fel nyckel, och blir arg på dörren. Men det kommer inte att hjälpa. Enda sättet att få upp dörren är att byta nyckel.

– Accepterandet av sina känslor och tankar som man praktiserar i ACT är också användbart i föräldraskapet. Att vara förälder är svårt. Det blir fel ibland och det är oundvikligt. Men i sådana situationer är det mer konstruktivt att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”okej, det där blev lite knasigt, men nu provar vi igen på ett annat vis”, än att bli förbannad på sig själv och bara fortsätta älta sina misstag.

Tillbaka till toppen

4.

Noam Ringer

leg. psykolog och PhD vid specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

Du har skrivit en avhandling om hur barn med adhd och deras föräldrar kan använda sig av copingstrategier. Men copingstrategier är ju något som alla barn (och vuxna!) kan ha nytta av. Kan du börja med att berätta vad en copingstrategi är?

– En copingstrategi är ett sätt att hantera uppgifter och situationer som vi hamnar inför i livet och som vi upplever som viktiga att klara av, alltså som vi vill kunna hantera. Om man utgår från den teori som ursprungligen beskrev copingstrategier (Lazarus och Folkman, 1984) så handlar det om att hitta strategier för att sänka nivåerna av den psykologiska stress som vi kan uppleva i svåra situationer.

– För att vi ska känna behov av att söka efter och använda copingstrategier kan man säga att ett antal kriterier ska vara uppfyllda. Vi ska till att börja med uppleva att det vi vill kunna hantera är viktigt för oss. Det kan till exempel ha betydelse för vårt välmående, för att vardagen ska fungera eller för vår identitet, det vill säga hur vi ser på oss själva. Vi ska också känna att situationen vi står inför är hotfull, det vill säga att det skulle vara ett misslyckande att inte kunna hantera den.

– Jag kan ta ett par exempel: Många barn kan ha svårt för att somna på kvällarna. För vissa barn skapar det inga problem, för de upplever det inte som viktigt. Men andra blir enormt stressade; de har hört mycket om hur viktigt det är för deras utveckling att sova tillräckligt mycket och hur dåligt man kan må om man slarvar med sömnen. Att då inte kunna somna skapar en stress, vilket leder till att barnet söker efter copingstrategier för att kunna lyckas somna. Det kan vara att barnet lägger sig tidigare eller senare, slutar med skärmar efter en viss tid, byter rum, går upp för att ta något att äta. Helt enkelt provar olika sätt för att reducera den stress som uppstår.

– Det kan också vara så att ett barn har ett stort behov av att bli bekräftad av kompisarna i skolan. Det är viktigt för hen att alla kompisar säger hej på morgonen och att ingen verkar vara arg eller sur på hen. Men om detta inte sker så skapar det en stor stress hos barnet, som därför söker lösningar för att minska den här stressen. Kanske försöker barnet bli klassens clown eller stökar lite mer, så att alla kan se eller höra hen.

Kan vi som vuxna hjälpa barn att hitta copingstrategier?

– Det kan vi absolut hjälpa till med! Och det gäller alla i barnets närhet, från föräldrarna till personal i skolan eller vänner och släktingar. Ett bra tillvägagångssätt är att först hjälpa barnet att reda ut varför denna situation skapar stress. Vad är det som ligger bakom reaktionerna? Barnet som inte kan somna kanske är rädd för att hen ska lyckas mindre bra i skolan om hen inte sover tillräckligt mycket. Barnet som vill att alla ska se hen kanske ser framför sig hur hen blir alldeles ensam i framtiden, att ingen ska tycka om hen.

– Sedan kan man hjälpas åt att se över de copingstrategier som barnet redan har tillgång till. Vilka har det provat och vilka har fungerat? Finns det något som nån kompis brukar göra som kan funka? Kanske blir det lättare att somna om man lägger sig en timme senare. Fine, då fortsätter vi med det. Kanske kan man ta hjälp av en nära kompis i skolan och hänga mer med den, så känns det mindre viktigt att alla andra också säger hej.

– Därefter kan man försiktigt undersöka om det på något sätt går att utöka repertoaren av copingstrategier. Fundera på sådant man inte provat än. Du som vuxen kan försiktigt komma med egna förslag, men det gäller att gå väldigt varsamt fram. Helst ska barnet själv komma med förslagen, även om det kanske är du som planterat idén.

Finns det fler sätt att guida sitt barn på?

– En användbar copingstrategi kan vara att be någon i sin närhet om hjälp. Det kan väl de flesta av oss behöva träna lite på, och barn är inget undantag. Tillsammans kan ni fundera på hur det skulle kunna gå till att be om hjälp och till vem barnet skulle kunna vända sig i olika situationer.

– Ibland kan det också vara till hjälp att försöka se på själva den knepiga situationen ur fler perspektiv. Det är såklart viktigt att inte på något sätt förminska barnets upplevelse av situationen, men kanske kan man tillsammans fundera på om det går att se den ur ett annat perspektiv. Kanske är det inte så farligt att inte kunna somna när man vill om man bara kan vila sig istället? Kanske är det lika viktigt för hälsan att äta bra och röra på sig?

Kan man säga att det finns bra och dåliga copingstrategier?

– Om vi pratar om termen copingstrategi så är den varken bra eller dålig. Den är bara ett sätt på vilket individen genom praktisk handling eller genom att hantera sina känslor försöker minska den stress som hen känner i vissa situationer.

– Men i praktiken brukar man ibland tala om positiva eller negativa copingstrategier, eller funktionella och icke funktionella. Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att det som kan fungera för en individ inte behöver göra det för en annan. Vi vuxna kan ofta också ha andra idéer än våra barn om vad som är positiva eller negativa copingstrategier. Ett barn som hatar att förlora kanske bestämmer sig för att bara spela spel hen alltid vinner. Eller inte spela spel alls. Vi vuxna tycker kanske däremot att barn ”ska” lära sig att förlora så vi ser de copingstrategierna som negativa. En tonåring som har mycket acne tycker att den bästa copingstrategin är ett riktigt bra smink som kan täcka över alltihop, medan vi vuxna kanske tycker att hen borde strunta i det för utseendet har ingen betydelse.

– Ett förslag är att man tillsammans med sitt barn utforskar för- och nackdelar med olika strategier. Man kan prata om vilka konsekvenserna kan bli, nu och längre fram, både i praktiken och för vilken person man önskar bli.

Till sist, varför är det viktigt för barnet att ha copingstrategier?

– Det är bra för både vuxna och barn! Forskning visar tydligt att funktionella copingstrategier ger en högre resiliens, som vi psykologer brukar säga, eller motståndskraft i vardagligt tal. Individen klarar helt enkelt bättre av utmanande situationer i livet. Senare forskning pekar också mot att det är bra att ha en bred repertoar av copingstrategier, alltså tillgång till så många sätt som möjligt som man kan reducera stressen på. Inte minst därför är det ju viktigt att barn får träna på det här. Det är ju som med allt annat i livet, ju mer man tränar desto bättre blir man.

Tillbaka till toppen

5.

Livia Ambrus

överläkare och specialist i psykiatri i Region Skåne. Forskar vid medicinska fakulteten på Lunds universitet och har skrivit en avhandling om sambandet mellan undvikande copingstrategier och suicidbenägenhet.

Hej Livia! I din avhandling undersökte du bland annat sambanden mellan undvikande copingstrategier och suicidbenägenhet. Vad kom du fram till?

– Vi hittade signifikanta samband mellan undvikande copingstrategier och suicidbenägenhet både hos patienter som gjort suicidförsök och hos deprimerade patienter utan suicidförsök, oberoende av andra sårbarhetsfaktorer för självmord.

– Vi såg också att patienter med en viss variant av BDNF-genen [som är ett protein med stor betydelse för neuroplasticiteten, det vill säga hjärnans förmåga att genom nya erfarenheter förändra sig] hade en större benägenhet att använda undvikande copingstrategier. Vi såg även ett samband mellan lägre BDNF-nivåer och högre impulsivitet hos patienter som gjort suicidförsök. Men det ligger kanske lite utanför området för copingstrategier…

Kan du lite närmare beskriva vad en undvikande copingstrategi är?

– Det finns ett flertal benämningar på copingstrategier, men man brukar bland annat prata om undvikande eller problemfokuserade, där de problemfokuserade är just fokuserade på att lösa problem som dyker upp. Undvikande copingstrategier betyder att någon som upplever en stor stress istället försöker undvika problemet och kanske också förnekar att det finns. Istället för att försöka hitta strategier för att lösa problemet så dagdrömmer man, går på bio eller tar till alkohol eller droger.

– Att ta till sådant som har dåliga konsekvenser för dig som individ, som att till exempel använda droger eller alkohol, brukar kallas att ha en maladaptiv strategi. Den kan sättas i kontrast till att ha en adaptiv, det vill säga konstruktiv, strategi.

Det här var ju sådant som visade sig i din avhandling. Men skulle du säga att det även finns ett bredare stöd i forskningen för att undvikande copingstrategier ger en högre suicidrisk?

– Ja, det kan man absolut säga att det finns tillräcklig evidens för. Det finns tillräckligt många studier samt litteraturöversikter gjorda nu för att det ska kunna slås fast.

– Jag ser det också tydligt som kliniker, det vill säga som praktiserande psykiatriker, hos många av mina patienter.

Så vad kan den här kunskapen leda till, mer konkret?

– Det kan ge oss mer effektiva verktyg för att bedöma suicidrisk. Vi ska inte bara titta på tidigare kända sårbarhetsfaktorer som tidigare suicidförsök eller psykisk sjukdom, utan kan också undersöka vilken sorts copingstrategier patienten använder sig av. Genom att bli mindre diagnosfokuserade kan vi förhoppningsvis upptäcka fler suicidbenägna i tid och på så vis förhindra fler självmord.

Med tanke på vad vi vet idag, skulle du säga att det är en bra sak att vi tränar våra barn i att använda problemfokuserade copingstrategier istället för undvikande?

– Det är det absolut! Det finns också många studier på att barn och ungdomar som inte pratar om sina problem löper större risk att bli deprimerade. Där har vi vuxna och samhället ett stort ansvar, att försöka lära våra barn att hantera svåra situationer som ju alltid dyker upp i livet. Vi vet att självmorden bland unga ökar och förmågan att använda problemfokuserade copingstrategier kan vara en viktig nyckel till att försöka få ner de talen.

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden. Varje år tar nära 1500 människor sina liv. Det är fyra om dagen. Vi gör allt för att lyfta frågan, identifiera samhällsbrister och sprida kunskap. Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger.

Hjälp oss att rädda liv – stöd vårt arbete.

swish logoSwish 90 03 989